Den normkritiska visionen

Vi öppnar upp för kvinnliga scenkonstnärer och ger dem ett sammanhang att jobba i.

Vi söker nya möjligheter i konsten som är oberoende av genus.

Vi vill kunna använda oss av såväl nyskriven dramatik som klassisk utan att vara bundna kring kön i vårt gestaltande. Att sträva efter att göra teatern allmänmänsklig handlar också om att alla- oavsett kön, ålder, klasstillhörighet, eller etnicitet- kan sätta sig in i och förstå alla karaktärer utifrån sina egna erfarenheter och bakgrund, och på så sätt gestalta dem. Att undersöka en karaktär utifrån ett normkritiskt perspektiv kan leda till en ny förståelse som gör teatern och dess karaktärer tillgängliga för alla. Att kunna vara nyskapande i det sceniska arbetet öppnar upp för en diskussion kring vem som får figurera i arbetslivet och kan också vara ett sätt att förmedla historier som verkligen når ut till alla. 

I vårt arbete med En midsommarnattsdröm hösten 2009 undersökte vi till exempel hur en 23-årig kvinna gestaltade kung Teseus. Hon arbetade då inte enbart med en ursprungskaraktär i hennes dubbla ålder och motsatta kön, utan också med en karaktär i en maktposition som hon själv aldrig varit i närheten av. Trots det kunde hon utan problem sätta sig in i och återberätta denna karaktärs historia. 

I samma uppsättning lät vi de fyra ungdomarna Hermia, Helena, Demetrius, och Lysander byta roller med varandra flera gånger under pjäsens gång, detta genom det enkla greppet att låta dem byta T-shirts, på vilka karaktärernas namn stod, med varandra. Två kvinnliga och två manliga skådespelare spelade alla fyra rollerna, detta för att fördjupa förvirringen och blottlägga den grundläggande osäkerheten inför kärleken och ensamheten, som är lika för alla människor. Vi tror inte på type casting, vi vill inte begränsa oss i vårt undersökande utan istället skapa nya möjligheter i konsten som är oberoende av genus- då vi anser att denna möjlighet inte är tillräckligt aktuell i teatersverige idag.

Våren 2010 hade vi en drag-king workshop för alla kvinnliga PUMA-medlemmar. Vi utforskade kroppsspråk kopplat till olika tillskriva könsroller, samt skillnaderna mellan att agera objekt eller subjekt på scenen. Detta är något vi planerar att fortsätta arbeta med inom föreningen och som vi tror kan utveckla oss som konstnärer, samt främja vårt mål att ifrågasätta mönster inom scenkonsten såväl som i livet.

Det kan vara hämmande att fastna i traditionella roller, både för arbetsprocessen och i slutresultatet. Vi vill inte bara tänja på dessa gränser, vi vill bryta dem. Vi vill ge främst unga kvinnliga konstnärer ett sammanhang att arbeta i där de kan utvecklas och undersöka sitt skapande, både på scenen och i arbetet vid sidan av, som de kanske annars aldrig stöter på. Ett sammanhang där de är i en position som ger dem möjlighet att själva styra sitt eget skapande, en möjlighet som vi anser inte förunnas kvinnor i kultursektorn idag på samma sätt som det görs för män. Vi vill inte på något sätt utesluta män från denna arbetsprocess utan tror snarare att detta leder till en jämlik arbetsfördelning och ett jämlikt arbetsklimat som gynnar alla.  

Foto Gustaf Johansson