söndag 27 november 2011

En ny "fri" scen i Stockholm?

http://www.dn.se/kultur-noje/scen/stadsteaterns-bryggan-blir-scen-at-fria-grupper

http://madeleinesjostedt.wordpress.com/



Så, Bryggan, Stockholms stadsteaters minsta scen, ska öppnas upp för fria grupper utan egen scen, på inrådan av alliansen. (I DN står det att det är Benny Fredrikssons idé, detta stämmer inte enligt Madeleine Sjösteds blogg).
Ska man jubla eller bli förbannad? Som ledare för ett scenlöst kompani tycker jag inte att det är helt lätt att svara på den frågan. Känslorna är blandade.
Visst finns känslan av att bli "köpt" av den stora teaterfabriken. Det var ju inte riktigt det vi ville. 
Å andra sidan har vi det så fattigt iallafall. Och nu blir vi en spelplats rikare. Det är ett erbjudande som är svårt att säga nej till under de förhållanden vi jobbar.

Jag har läst repliker som handlar om att Stadsteatern på det här sättet kan profitera på det fria kulturlivet, att det kommer att konkurrera med de fria grupper som har en egen scen, att det handlar om korruption och inte en vilja att öka blodflödet i Stockholms idag ganska begränsade fria kulturliv. Jag ställer mig egentligen inte emot dessa reflektioner.

Däremot har jag en del punkter som jag tycker bör tas i beaktande när man diskuterar en sån här fråga, och det handlar om de scenlösa gruppernas arbetsvillkor i Stockholm idag.

1. Hyrorna. Tyvärr finns det teatrar i Stockholm  idag som tror sig kunna tjäna pengar på mindre etablerade grupper. Detta gäller inte bara Stadsteatern utan även andra, mindre scener. Jag kan bara anta att det har med privatisering och höjda marknadshyror att göra. Vid en förfrågan min grupp gjorde förra året om att få gästspela 10 föreställningar på en fri scen i centrala Stockholm fick vi erbjudandet att få spela för 10 000 kronor per kväll. Inte ens den mest etablerade fria grupp i Stockholm tjänar in 10 000 kronor per kväll i biljettintäkter annat än på en premiär. En sån "deal" är naturligtvis omöjlig för en fattig grupp att acceptera, då de små biljettintäkter en får in annars går till att täcka en liten del av alla de kostnader som bidragen inte räcker till. Att betala 100 000 i scenhyra när det kanske är precis vad en får in i totala bidragsintäkter är orimligt. 
Nu var det här kanske en ovanligt girig teater, det hoppas jag iallafall. Till saken kan också nämnas att, vi några veckor senare, då producenten tagit reda på vilka vi var och insett att vi känner delar av husgruppens konstnärliga ledning, var villig att diskutera ner priset. Vilket i det sammanhanget kändes som en ganska förnedrande gest. 
Det finns också en rad teatrar som erbjuder mycket bra priser till scenlösa grupper, och detta är vi såklart tacksamma för. Men då kommer vi till nästa punkt -

2. Tillgänglighet och kvalitet. Som scenlös grupp är du nästan uteslutande förpassad till att hyra fria sceners lokaler under lågsäsong, eller, om du har tur, ha en kortare spelperiod under högsäsong där du med ännu mer tur kan få till mer än några dagars repetitioner på plats. 
Helt enkelt därför att scenerna är uppbokade av de som sköter dem resten av tiden. Och det är ju inget konstigt med det. Det visar bara på hur trångt det är i Stockholm, och tyvärr går denna trångboddhet ut över den konstnärliga kvalitén. En grupp som under sex veckors tid har fri tillgång till att repetera och bygga på den plats där föreställningen sedan ska spelas har självklart bättre förutsättningar att lyckas med sina konstnärliga mål än en grupp som tvingas repetera i minimala lokaler de första 5 veckorna, för att sedan under ett par panikslagna dagar flytta in, bygga upp och repetera in scenerier på den tilltänkta scenen. 
Så, antingen kan du välja att göra nånting skitbra under en sommar, då du garanterat kommer ha svårt att få publik, eller så kan du göra nånting halvdant under hysteriska omständigheter.

3. De fria scenernas ekonomiska resurser. Stockholms mer etablerade fria grupper har råd med ett fåtal fast anställda som är tillgängliga året om. Dessa anställda är naturligtvis upptagna med att utforma ett program som uppfyller deras egna konstnärliga mål, och kan knappast klandras för att de inte arbetar mer för att uppmuntra gästspel utifrån de resurser de tilldelas idag. För att samtliga av Stockholms teatrar ska få en 100%ig beläggning som är rimlig och genomförbar krävs det personal på varje teater som har tid att ägna sig åt den verksamheten. Detta i sin tur kostar pengar. Pengar som i nuläget inte delas ut.

4. Konstnärlig inriktning. Många fria scener har en utpräglad konstnärligt inriktning. Som scenlös grupp tvingas du ibland möta skepsis ifrån scenen du ska hyra. Kan du leva upp till den konstnärliga kvalitén? Passar du in i vår image? Kommer vi få kritik om vi låter din grupp gästspela hos oss? Kan du göra ditt konstverk lite mer som vi skulle gjort det? Återigen gäller detta inte alla grupper, men tendenserna finns och är på många sätt förståeliga. Alla har sitt varumärke att skydda. Som scenlös kan det dock kännas frustrerande att behöva anpassa sig efter en annan teaters dikterade villkor. Något som knappast kommer att bli bättre på Bryggan. Eller?

5. Framförhållning. Detta är kanske den mest komplicerade biten. Bidragsgivarna i stockholmsregionen kräver en lång framförhållning i planeringsarbetet för att en idag ska ha möjlighet att få stöd. Fonder, det statliga stödet samt landstinget har för det mesta bara ett fåtal olika ansökningstider per år.  
Stockholms kulturförvaltning har nyligen gjort stora förändringar i sitt system vilket innebär att man kan söka upp till 50 000 varje månad. För projekt som sträcker sig över mer än en dag eller två är denna summa dock på tok för liten, och vill du söka större summor har du ett tillfälle per kvartal att göra detta. Därefter följer en månads handläggningstid innan du får ditt besked. 
Problemet i sammanhanget är egentligen inte ansökningstiderna, jag gillar själv att arbeta med framförhållning och planerar gärna minst ett år i förväg för min verksamhet. Problemet är att det är nästintill omöjligt om en saknar någonstans att utföra projektet på.  Det är i stort sett bara inom institutionerna som du kan komma ett år i förväg och undersöka lokalmöjligheterna för ditt projekt. Vill du hyra en fri scen i Stockholm kan du räkna med att svaret blir "vi vet inte hur vårt program ser ut då, det beror på hur vi sätter vårt eget" eller liknande. Vilket inte heller är konstigt eller någonting jag kritiserar i sig. Men det lämnar de scenlösa i en otroligt ogynnsam, osäker och orättvis position. Det är svårare att få pengar om inte spelplatsen är bestämd. Du kan inte vänta för länge med att skicka in din ansökan utifall att scenkontraktet samt alla arbetskontrakt är skrivna men pengarna uteblir. Det blir ett moment 22 som i längden är en oerhört dränerande faktor som verkligen inte gynnar den konstnärliga kvalitén på det en vill göra.

Så vad är kontentan av detta? Tja, inte så himla munter. Helt enkelt att det är skitjobbigt att inte ha en egen plats att utöva sin konst på, om man inte tillhör skaran som gillar att vara ambulerande. Att det är för jävligt att pengarna går åt fel håll. Att bostadsmarknaden urholkar kulturlivet ännu mer då giriga bostadsrättsföreningar vill ta över lokalerna och göra dem vinstgivande. De fria scenerna kräver mer resurser. Och vad ska vi scenlösa kräva? Om en inte ens kan utöva sin konst på ett värdigt sätt, hur ska en då ens kunna tänka tanken på att kräva lön för allt sitt arbete? Om det inte ens finns någon konst att kräva lön för, därför att en är fast i ett ekorrhjul som begränsar ens möjligheter och bakbinder ens förmåga?

Jag tycker att det är bra att Stadsteatern tvingas ta ansvar på så sätt att huset ska representera en större del av Stockholms teaterliv än det de själva producerar. Men det hade kanske känts fräschare att förlägga verksamheten under Kulturhusets regim. 
Allra helst hade jag velat att Stockholms fria teaterliv hade fått sin egen motsvarighet till MDT, som verkligen blivit ett lyckat koncept vad jag tycker mig förstå. En självständig och renodlad gästspelsscen dit alla med höga ambitioner och intressanta idéer är välkomna. Frågan är var en sådan motsvarighet skulle kunna förläggas. Finns det något intresse från de befintliga scenernas håll att starta en sådan verksamhet? Det är detta jag är nyfiken på. För om det finns det så undrar jag vad de väntar på. Bjud in oss scenlösa konstnärer för samtal och reflektion kring vilka behov som finns, och sätt igång och sök pengar för det. Jag och fler med mig är mer än villiga att bidra med idéer och arbetskraft till ett sådant initiativ. Men detta måste komma från de som idag sitter på scenerna. Eller är det så att det finns människor med ambitionen att bygga en helt ny teaterscen från grunden för detta syftes skull?  Som har mod, ork och kraft? Och makt nog att övertyga vår regering om dess nödvändighet? Finns ni? Var är ni? Varför får vi inte prata med er?

Jag efterlyser härmed ett engagemang från samtliga av Stockholms teatrar för att en rimligare fördelning av stadens lokaler ska kunna träda i kraft. Jag skulle vilja föra en dialog med andra aktiva yrkesutövare i frågan, precis som jag och många med mig de senaste månaderna fört en dialog med Kulturförvaltningen om problemet. Jag söker med ljus och lykta efter individer och grupper som har makt och resurser nog att förändra den här situationen. För om vi inte godkänner att Stadsteatern tar på sig den här uppgiften, vem ska då göra det istället? Och vilka krav ska vi ställa på våra politiker? Var ska de här 4 miljonerna hamna egentligen? 

Tills vidare är jag en av dem som kan ändå tänka mig att testa hur det är att jobba på Bryggan. Det kanske är lättköpt, men i min situation är det en otrolig möjlighet att få tillgång till en etablerad scen med en gigantisk marknadsföringsapparat där jag kan få fokusera på att skapa grejer jag rent konstnärligt kan stå för. Även om jag, som många andra, drömmer om att en dag få ha en egen scen att rå om, där jag kan sätta en egen agenda och slipper befatta mig med vare sig kulturimperialister eller giriga smådirektörer. Tills dess är jag utlämnad åt andras makt. Och drömmen om ett blomstrande fritt kulturliv i Stockholm känns fortfarande ganska långt borta. 

Aurelia Le Huche
konstnärlig ledare PUMA scenkonstDNhttp://madeleinesjostedt.wordpress.com/

måndag 21 november 2011

Scum-manifestet

Idag uppmärksammar vi Turteatern och deras Scum-manifestet. Vi står för yttrandefrihet och skådespelarens rätt att utöva sin konst - utan att bli mordhotad, därför ger vi vårt moraliska och solidariska stöd åt alla grupper och teatrar som idag tänker läsa texten.

fredag 18 november 2011

Occupy Wall Street- fler poliser än demonstranter

Varför behövs det så mycket poliser vid en fredlig demonstration? Det var en del sammandrabbningar mellan polis och demonstranter på Wall Street igår, delvis för demonstranterna ville flytta gallret som stängde in dem som djur i bur och för att en polis fick sin hatt avslagen.
Polisen har även upprättat id kontroll vid vissa gator, man får intrycket att dessa är sporadiskt utplacerade och jag får inget svar på varför jag måste visa legitimation utan blir hänvisad till en annan gata när jag inte vill legitimera mig. Så jag och alla andra får gå runt kvarteret och hamnar slutligen på samma plats vi var på väg till från början ändå.
I ett litet hörn av en gata nära polisens avspärrning har en kille gjort en egen avgränsning där han kräver alla passerande på legitimation, och alla får sig ett gott skratt när de måste vända om.

Det är lika många poliser som demonstranter och i princip lika många reportrar, stationernas master sträcker sig betryggande längst med skraporna, inget kan hända här som omvärlden missar. Och tur är väl också att polisen vaktar finansmaktens tjur.

onsdag 19 oktober 2011

"Du stavar ditt namn med R"





Nu på lördag är det publikreading för 

"Du stavar ditt namn med R"





Plats: Hemliga Trädgården 

Tid: 18

Inträde: Gratis 




Vi har tidigare haft en läsning av texten för PUMAmedlemmar och publikreadingen är ett led i processen mot den sceniska gestaltningen. Vi håller på ungefär en timme och efter diskussionen kommer några fler texter att läsas av andra grupper, och vi avslutar kvällen med en stor fest! Vill du gå på den, osa till Hemliga Trädgården!!!



Läs mer på vår hemsida : 

eller på Hemliga Trädgårdens hemsida:




Attenda eventet på Facebook:



eller 


Maila till:





Vi ses där!

/PUMA Scenkonst





söndag 16 oktober 2011

Occupy Stockholm

Occupy Stockholm pågår och har pågått. Vi har följt det. Facebookgruppen Occupy Stockholm har hållit i dagliga manifestationer vid tunnelbanestationen i Hagsätra t.ex. 

Nedan länkar till några artiklar som är intressanta att läsa om man vill ta del av de senaste dagarnas händelser. Läs och tyck!


Nyheter 24 
11/10:

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/618682-occupy-stockholm-kapat-av-tokskallar


Dagens Industri 
14/10:

http://di.se/Default.aspx?sr=23&tr=294447&rlt=1&pid=247730__ArticlePageProvider&epslanguage=sv&referrer=http%3A%2F%2Fwww.google.se%2Furl%3Fsa%3Dt%26source%3Dnewssearch%26cd%3D1%26ved%3D0CCYQqQIwAA%26url%3Dhttp%253A%252F%252Fdi.se%252FArtiklar%252F2011%252F10%252F13%252F247730%252FProtestrorelse-intar-Stockholm%252F%253Fsr%253D23%2526tr%253D294447%2526rlt%253D1%26rct%3Dj%26q%3DOccupy%2520Stockholm%26ctbm%3Dnws%26ei%3DzR6bTuWRMcbn-gb8-KnYBQ%26usg%3DAFQjCNHnkzqaRAlzvmniCSAUzuh4_p252w%26sig2%3DtKUJXZ6QY73FIjsscej5WA


SVT 16/10:

http://svt.se/2.22620/1.2568462/aktivister_taltar_pa_stockholmstorg?lid=puff_2568462&lpos=rubrik



Och om du vill "lajka" grupperna på Facebook:

Occupy Stockholm: https://www.facebook.com/OccupyStockholm
Occupy Sweden: https://www.facebook.com/OccupySweden
Occupy Together: https://www.facebook.com/OccupyTogether

torsdag 29 september 2011

Håll i hatten!




Hemsidan uppdaterad av vår alldeles egna fantastiska Saskia Oljelund. Nu är den, om möjligt, ännu snyggare än någonsin. 
Gå genast in och beundra, avundas och bli inspirerad! 


Kolla in våra nya spännande projekt på:

www.pumascenkonst.org





lördag 14 maj 2011

Tacktal

Virgin Suicides är ett projekt som  PUMA drivit sedan våren 2010 under ledning av Karolina Hyllner och Aurelia Le Huche. Som avtack vill ensemblen säga följande till sina regissörer.

- Ni är stora konstnärer
- Ni har skrivit historien
- Vi har lyssnat, ni har tagit platsen
- Ni har makten att styra oss men gör det inte

- Ni slutar aldrig undersöka skådespelarens alla lager
- Ni kompromissar er inte fram i er konst
- Ni vägrar sätta etiketter på er, på oss, eller låta andra göra det
- Ni har öppnat upp för en mängd briljanta kvinnliga konstnärer  och gett dem ett sammanhang att arbeta i
- Ni söker nya möjligheter i konsten oberoende av genus och  även i de delar som är beroende av genus
- Ni har en förbannad lust att förverkliga er själva och det ni tror är på riktigt

Två regissörer som arbetar helt i enlighet med PUMAs manifest har skapat en trygghet i en ensemble  och en produktionsgrupp som fått  oss skådespelare att förstå varför vi vill hålla på med teater.

Sluta aldrig jobba, sluta aldrig ge av er själva, sluta aldrig tro på er själva!



/Elin, Saskia, Nadja, Magdalena, Karl, Christopher

tisdag 15 mars 2011

Tack Stina Oscarsson...

... för att du har förmågan och modet att formulera det så många gått och tänkt på alldeles för länge.
Sverige måste göra någonting åt sin förskräckliga kulturpolitik. Annars kommer strömmen av konstnärsemigranter bara öka. Och till sist kommer ingen vilja bo kvar i det här landet.

Läs Stina Oscarssons manifest!

fredag 4 februari 2011

Skänker en tanke.....

              ....åt fina fina Lena Nyman.

               Här ur Jag är nyfiken gul  från 1967

onsdag 2 februari 2011

Igår blev det kulturdebatt..

http://www.aftonbladet.se/kultur/article8444092.ab

I går blev det kulturdebatt

Lena bestämmer över all kultur i Sverige. Hon är kulturminister. I går pratade Lena på radion. Lena sa att kulturjournalistik är väldigt svårt. Kulturjournalistik är information om olika sorters kultur. Kultur är saker som människor gör när de har tråkigt.
Om inte kulturjournalistiken blir lättare att läsa så vill ingen bygga en opera, sa Lena sen.
Det beror på att de som jobbar på bank inte tycker om saker som är svåra. Och de som jobbar på bank har alla pengarna som man ska bygga en opera för.
Då bygger de hellre en fotbollsplan. För fotboll är ganska enkelt.
Tyckte Lena.
Då blev en kulturjournalist som heter Karin arg. Det var det värsta hon har hört, sa Karin.
Andra kulturjournalister blev också sura.
Det kallas kulturdebatt.
Det blir alltid kulturdebatt när Lena säger saker om kultur för hon har jätteofta fel.
Martin Aagård
Aftonbladet Kulturs läsa lätt-serie är ett samarbete med Centrum för lättläst information till näringslivet – ”Vi skriver så sponsorerna förstår”



måndag 17 januari 2011

Det surras en del...

om Kulturförvaltningens förslag för verksamhetsbidrag som klubbas igenom eller avslås i morgon 18/1 i Stadshuset. Främst handlar snacket om två fria grupper, Fri Teatern och BUS, som fått s.k. ombildningsstöd, vilket innebär att de i år får halverat stöd för att kunna lägga ner sin verksamhet, och nästa år inte kommer att få något stöd från Kulturförvaltningen. Skälen är flera enligt Madeleine Sjöstedt, som talar sig varm om att släppa in nya konstnärer på marknaden. Sånt blir man ju som ung skitfattig helt ostödd konstnär naturligtvis glad av att få höra. Men är det verkligen på det här sättet det ska gå till? Varför då, kan man ju fråga sig.
Jag lämnar över ordet till Daniela Kullman som formulerat det hela på ett i mitt tycke ypperligt sätt.

De som lever får se, i morgon klockan tre, när kulturnämnden haft sitt möte. Manifestationer till stöd för de två grupperna kommer att hållas utanför Stadshuset, där beslutsfattandet äger rum.


over and out
Aurelia

lördag 15 januari 2011

Den konstnärliga visionen

Vi slutar aldrig undersöka oss själva och vår omgivning.
Vi tänker inte kompromissa oss fram i vår konst. 

Teatern är till för alla människor, att känna igen sig i och beröras av och vi tror på att söka uppriktigheten och innerligheten i teaterformen, utan att skrämmas av det smutsiga och fula. Vårt mål är att på scenen uppnå den punkt av total nakenhet som både kan framkalla smärta och lycka, vi vill att vår publik ska gå därifrån och se det vackra i det fula och det fula i det vackra. Vi eftersöker det allmänmänskliga, och tror inte på att kompromissa oss fram i vår jakt efter det. Att ta människan med alla sina fel och brister, vrida in och ut på oss själva och plocka fram allt det där som inte är riktigt okej att prata om, men som vi alla bär inom oss på ett eller annat sätt. Varför är det inte okej att prata om det? 
Vad händer med oss om vi plötsligt inser att vi inte är ensamma om allt det där fula? 
Får man rota i det underliggande hos en kvinnlig pedofil, som vi gjorde i uppsättningen av I stand before you naked? Eller vem lyssnar egentligen på en mördad prostituerads historia? Vi tycker att alla historier är viktiga, att allas historier ska få höras. Och är det inte just det som är scenkonstens uppgift, att berätta historier? Vi slutar aldrig undersöka oss själva och vår omgivning. 

Att gestalta det vackra och sköna på en scen är lätt, skönhet uppmuntras. Att gestalta det fula är betydligt svårare. Vi tror inte på att nå ut till människor genom att trycka verkligheten i ansiktet på dem, inte i ordets rätta bemärkelse. Att vara naken på scenen behöver inte innebära att vara avklädd, en våldtäkt behöver inte vara autentisk för att nå fram.  Vi söker oss fram genom olika medel för att återskapa, nå ut och få kontakt med publiken. Genom dockor, projektioner, ljudeffekter och tydliga scenografiska lösningar hittar vi vår egen estetik utan att dumförklara vår publik. 

PUMA vill gärna värna om bredden i begreppet scenkonst och inte låsa oss till enbart skriven dramatik. Vi gillar att blanda konstformer, och att undersöka gränsland. I Moby Dick hade hela ensemblen bla i uppgift att spela musiken till föreställningen. Live, på alla möjliga olika instrument, blev musikspelandet plötsligt en skådespelaruppgift med ett mycket starkt symbolisk värde. I I stand before you naked blev manövrerandet av ljud och ljus något som gjordes av skådespelarna själva från scen, fullt synligt för att förstärka känslan av backstage, att maskineriet var öppet och blottlagt, också det naket och på så sätt både självständigt och utlämnat, precis som de roller som gestaltades på scenen. 

Vi vill värna om scenkonstens unika kraft att finnas till bara här och nu. Det är live, och ögonblicket går aldrig att återskapa. Vi använder oss därför gärna av distansieringsmetoder och metagrepp när vi tycker att det är befogat och känns kul. I En midsommarnattsdröm blev den taffliga hantverkargruppen i skogen istället PUMA scenkonst, vilket lämnade plats både för självironisk humor, ett blottläggande av vår arbetsprocess samt för insikten av att detta händer här i denna stund, på riktigt. När teatern möter verklighetens här och nu så uppstår den där fantastiska känslan av förgänglighet som egentligen borde infinna sig i livet hela tiden.


Foto Elias Lindén

Den normkritiska visionen

Vi öppnar upp för kvinnliga scenkonstnärer och ger dem ett sammanhang att jobba i.
Vi söker nya möjligheter i konsten som är oberoende av genus.
Vi vill kunna använda oss av såväl nyskriven dramatik som klassisk utan att vara bundna kring kön i vårt gestaltande. Att sträva efter att göra teatern allmänmänsklig handlar också om att alla- oavsett kön, ålder, klasstillhörighet, eller etnicitet- kan sätta sig in i och förstå alla karaktärer utifrån sina egna erfarenheter och bakgrund, och på så sätt gestalta dem. Att undersöka en karaktär utifrån ett normkritiskt perspektiv kan leda till en ny förståelse som gör teatern och dess karaktärer tillgängliga för alla. Att kunna vara nyskapande i det sceniska arbetet öppnar upp för en diskussion kring vem som får figurera i arbetslivet och kan också vara ett sätt att förmedla historier som verkligen når ut till alla. 

I vårt arbete med En midsommarnattsdröm hösten 2009 undersökte vi till exempel hur en 23-årig kvinna gestaltade kung Teseus. Hon arbetade då inte enbart med en ursprungskaraktär i hennes dubbla ålder och motsatta kön, utan också med en karaktär i en maktposition som hon själv aldrig varit i närheten av. Trots det kunde hon utan problem sätta sig in i och återberätta denna karaktärs historia. 
I samma uppsättning lät vi de fyra ungdomarna Hermia, Helena, Demetrius, och Lysander byta roller med varandra flera gånger under pjäsens gång, detta genom det enkla greppet att låta dem byta T-shirts, på vilka karaktärernas namn stod, med varandra. Två kvinnliga och två manliga skådespelare spelade alla fyra rollerna, detta för att fördjupa förvirringen och blottlägga den grundläggande osäkerheten inför kärleken och ensamheten, som är lika för alla människor. Vi tror inte på type casting, vi vill inte begränsa oss i vårt undersökande utan istället skapa nya möjligheter i konsten som är oberoende av genus- då vi anser att denna möjlighet inte är tillräckligt aktuell i teatersverige idag.
Våren 2010 hade vi en drag-king workshop för alla kvinnliga PUMA-medlemmar. Vi utforskade kroppsspråk kopplat till olika tillskriva könsroller, samt skillnaderna mellan att agera objekt eller subjekt på scenen. Detta är något vi planerar att fortsätta arbeta med inom föreningen och som vi tror kan utveckla oss som konstnärer, samt främja vårt mål att ifrågasätta mönster inom scenkonsten såväl som i livet.

Det kan vara hämmande att fastna i traditionella roller, både för arbetsprocessen och i slutresultatet. Vi vill inte bara tänja på dessa gränser, vi vill bryta dem. Vi vill ge främst unga kvinnliga konstnärer ett sammanhang att arbeta i där de kan utvecklas och undersöka sitt skapande, både på scenen och i arbetet vid sidan av, som de kanske annars aldrig stöter på. Ett sammanhang där de är i en position som ger dem möjlighet att själva styra sitt eget skapande, en möjlighet som vi anser inte förunnas kvinnor i kultursektorn idag på samma sätt som det görs för män. Vi vill inte på något sätt utesluta män från denna arbetsprocess utan tror snarare att detta leder till en jämlik arbetsfördelning och ett jämlikt arbetsklimat som gynnar alla.  


Foto Gustaf Johansson


Den kulturpolitiska visionen



Vi tror på att lekens och viljans kraft är större än ett utlåtande på ett papper. 
Vi har en förbannad lust att förverkliga oss själva, och det vi tror är på riktigt.

PUMA skapades med en grundtanke: att vi ville skapa våra egna arbetstillfällen och kräva vår plats på scen och i offentlighetens ljus, hellre än att sitta och vänta på att bli "upptäckta". Vi tror på learning by doing och PUMA är vår plantskola där vi prövar våra vingar och utmanar varandra.

Vi vägrar sätta etiketter på oss själva och på det vi gör.
Vi vägrar låta någon annan sätta etiketter på oss och på det vi gör.

PUMA scenkonst består inte av amatörer, semiprofessionella eller professionella. PUMA scenkonst är en samling individer med vitt skilda erfarenheter av konst. Vi är inte en vara att bedöma på en marknad. Vi är konstnärer och vi har någonting att berätta. Vi tror att det genom ökad medvetenhet och ökat fokus på innovativt innehåll i konsten går att motverka kommersialism och elitism. Konsten måste vara fri. Inte bara från kommersialism och korrumption, utan även från hierarkiska system som bygger på inställningen att konst är något man kan tävla i.

För oss är det viktigt att vara oberoende av systemets givna mallar kring

vem som är konstnär
vem som får skriva historien
vem som får höras
vilka medel som är accepterade för att få ta plats
vem som har makt att definiera detta

Vi tror på ett kulturklimat med mångfald. Både i de konstnärliga yttringarna och i utbildningen av konstnärer. Vi vet att det finns många många sätt att utvecklas som konstnär och att Sverige är alltför fixerat vid endast ett fåtal snäva utbildningar istället för att öppna upp för fler möjligheter. Vi vill ha större resurser till unga ännu ej etablerade scenkonstnärer. Vi vill att de ska få vägledning och verktyg att förverkliga egna konstprojekt ute i verkliga livet och inte enbart inom skolans eller de större institutionernas skyddande murar. Vi tror på praktik och inte byråkrati. 

PUMA är vårt sätt att ta saken i egna händer. I vår framtidsvision finns en del av PUMA som arbetar med just de här frågorna. Kanske i form av en tankesmedja, workshops, öppna debatter, men också genom ett faddersystem där mer etablerade konstnärer guidar mindre erfarna genom den djungel av system, frågor och funderingar som varje självständig konstnär måste gå igenom för att hitta frihet i sitt skapande.    


Foto Linnea Sjöberg

torsdag 13 januari 2011

Videoinstallation Under Bron 18/12 2010






Foto Aurelia Le Huche

Vi är




Anna Belstock, tekniker
Aurelia Le Huche, konstnärlig ledare, regissör, skådespelare, producent
Christopher Rasimus, skådespelare
Elin Skärstrand, konstnärlig ledare, regissör, skådespelare, producent, dramatiker
Emelie Löfgren, producent
Hanna Sundén, skådespelare
Josefin Bergström, illustratör, grafisk formgivare
Kalle Windén, skådespelare
Karolina Hyllner, konstnärlig ledare, regissör, skådespelare, producent
Linnea Hansander, producent
Linnea Heinrich, regiassistent
Magdalena Myde, skådespelare
Maja Frykberg Andersson, skådespelare, tekniker, regiassistent
Mika Oijens, producent, regiassistent
Olga Henrikson, skådespelare, dramatiker
Saskia Oljelund, konstnärlig ledare, skådespelare, grafisk formgivare, scenograf
Simon Steensland, kompositör