http://madeleinesjostedt.wordpress.com/
Så, Bryggan, Stockholms stadsteaters minsta scen, ska öppnas upp för fria grupper utan egen scen, på inrådan av alliansen. (I DN står det att det är Benny Fredrikssons idé, detta stämmer inte enligt Madeleine Sjösteds blogg).
Ska man jubla eller bli förbannad? Som ledare för ett scenlöst kompani tycker jag inte att det är helt lätt att svara på den frågan. Känslorna är blandade.
Visst finns känslan av att bli "köpt" av den stora teaterfabriken. Det var ju inte riktigt det vi ville.
Å andra sidan har vi det så fattigt iallafall. Och nu blir vi en spelplats rikare. Det är ett erbjudande som är svårt att säga nej till under de förhållanden vi jobbar.
Jag har läst repliker som handlar om att Stadsteatern på det här sättet kan profitera på det fria kulturlivet, att det kommer att konkurrera med de fria grupper som har en egen scen, att det handlar om korruption och inte en vilja att öka blodflödet i Stockholms idag ganska begränsade fria kulturliv. Jag ställer mig egentligen inte emot dessa reflektioner.
Däremot har jag en del punkter som jag tycker bör tas i beaktande när man diskuterar en sån här fråga, och det handlar om de scenlösa gruppernas arbetsvillkor i Stockholm idag.
1. Hyrorna. Tyvärr finns det teatrar i Stockholm idag som tror sig kunna tjäna pengar på mindre etablerade grupper. Detta gäller inte bara Stadsteatern utan även andra, mindre scener. Jag kan bara anta att det har med privatisering och höjda marknadshyror att göra. Vid en förfrågan min grupp gjorde förra året om att få gästspela 10 föreställningar på en fri scen i centrala Stockholm fick vi erbjudandet att få spela för 10 000 kronor per kväll. Inte ens den mest etablerade fria grupp i Stockholm tjänar in 10 000 kronor per kväll i biljettintäkter annat än på en premiär. En sån "deal" är naturligtvis omöjlig för en fattig grupp att acceptera, då de små biljettintäkter en får in annars går till att täcka en liten del av alla de kostnader som bidragen inte räcker till. Att betala 100 000 i scenhyra när det kanske är precis vad en får in i totala bidragsintäkter är orimligt.
Nu var det här kanske en ovanligt girig teater, det hoppas jag iallafall. Till saken kan också nämnas att, vi några veckor senare, då producenten tagit reda på vilka vi var och insett att vi känner delar av husgruppens konstnärliga ledning, var villig att diskutera ner priset. Vilket i det sammanhanget kändes som en ganska förnedrande gest.
Det finns också en rad teatrar som erbjuder mycket bra priser till scenlösa grupper, och detta är vi såklart tacksamma för. Men då kommer vi till nästa punkt -
2. Tillgänglighet och kvalitet. Som scenlös grupp är du nästan uteslutande förpassad till att hyra fria sceners lokaler under lågsäsong, eller, om du har tur, ha en kortare spelperiod under högsäsong där du med ännu mer tur kan få till mer än några dagars repetitioner på plats.
Helt enkelt därför att scenerna är uppbokade av de som sköter dem resten av tiden. Och det är ju inget konstigt med det. Det visar bara på hur trångt det är i Stockholm, och tyvärr går denna trångboddhet ut över den konstnärliga kvalitén. En grupp som under sex veckors tid har fri tillgång till att repetera och bygga på den plats där föreställningen sedan ska spelas har självklart bättre förutsättningar att lyckas med sina konstnärliga mål än en grupp som tvingas repetera i minimala lokaler de första 5 veckorna, för att sedan under ett par panikslagna dagar flytta in, bygga upp och repetera in scenerier på den tilltänkta scenen.
Så, antingen kan du välja att göra nånting skitbra under en sommar, då du garanterat kommer ha svårt att få publik, eller så kan du göra nånting halvdant under hysteriska omständigheter.
3. De fria scenernas ekonomiska resurser. Stockholms mer etablerade fria grupper har råd med ett fåtal fast anställda som är tillgängliga året om. Dessa anställda är naturligtvis upptagna med att utforma ett program som uppfyller deras egna konstnärliga mål, och kan knappast klandras för att de inte arbetar mer för att uppmuntra gästspel utifrån de resurser de tilldelas idag. För att samtliga av Stockholms teatrar ska få en 100%ig beläggning som är rimlig och genomförbar krävs det personal på varje teater som har tid att ägna sig åt den verksamheten. Detta i sin tur kostar pengar. Pengar som i nuläget inte delas ut.
4. Konstnärlig inriktning. Många fria scener har en utpräglad konstnärligt inriktning. Som scenlös grupp tvingas du ibland möta skepsis ifrån scenen du ska hyra. Kan du leva upp till den konstnärliga kvalitén? Passar du in i vår image? Kommer vi få kritik om vi låter din grupp gästspela hos oss? Kan du göra ditt konstverk lite mer som vi skulle gjort det? Återigen gäller detta inte alla grupper, men tendenserna finns och är på många sätt förståeliga. Alla har sitt varumärke att skydda. Som scenlös kan det dock kännas frustrerande att behöva anpassa sig efter en annan teaters dikterade villkor. Något som knappast kommer att bli bättre på Bryggan. Eller?
5. Framförhållning. Detta är kanske den mest komplicerade biten. Bidragsgivarna i stockholmsregionen kräver en lång framförhållning i planeringsarbetet för att en idag ska ha möjlighet att få stöd. Fonder, det statliga stödet samt landstinget har för det mesta bara ett fåtal olika ansökningstider per år.
Stockholms kulturförvaltning har nyligen gjort stora förändringar i sitt system vilket innebär att man kan söka upp till 50 000 varje månad. För projekt som sträcker sig över mer än en dag eller två är denna summa dock på tok för liten, och vill du söka större summor har du ett tillfälle per kvartal att göra detta. Därefter följer en månads handläggningstid innan du får ditt besked.
Problemet i sammanhanget är egentligen inte ansökningstiderna, jag gillar själv att arbeta med framförhållning och planerar gärna minst ett år i förväg för min verksamhet. Problemet är att det är nästintill omöjligt om en saknar någonstans att utföra projektet på. Det är i stort sett bara inom institutionerna som du kan komma ett år i förväg och undersöka lokalmöjligheterna för ditt projekt. Vill du hyra en fri scen i Stockholm kan du räkna med att svaret blir "vi vet inte hur vårt program ser ut då, det beror på hur vi sätter vårt eget" eller liknande. Vilket inte heller är konstigt eller någonting jag kritiserar i sig. Men det lämnar de scenlösa i en otroligt ogynnsam, osäker och orättvis position. Det är svårare att få pengar om inte spelplatsen är bestämd. Du kan inte vänta för länge med att skicka in din ansökan utifall att scenkontraktet samt alla arbetskontrakt är skrivna men pengarna uteblir. Det blir ett moment 22 som i längden är en oerhört dränerande faktor som verkligen inte gynnar den konstnärliga kvalitén på det en vill göra.
Så vad är kontentan av detta? Tja, inte så himla munter. Helt enkelt att det är skitjobbigt att inte ha en egen plats att utöva sin konst på, om man inte tillhör skaran som gillar att vara ambulerande. Att det är för jävligt att pengarna går åt fel håll. Att bostadsmarknaden urholkar kulturlivet ännu mer då giriga bostadsrättsföreningar vill ta över lokalerna och göra dem vinstgivande. De fria scenerna kräver mer resurser. Och vad ska vi scenlösa kräva? Om en inte ens kan utöva sin konst på ett värdigt sätt, hur ska en då ens kunna tänka tanken på att kräva lön för allt sitt arbete? Om det inte ens finns någon konst att kräva lön för, därför att en är fast i ett ekorrhjul som begränsar ens möjligheter och bakbinder ens förmåga?
Jag tycker att det är bra att Stadsteatern tvingas ta ansvar på så sätt att huset ska representera en större del av Stockholms teaterliv än det de själva producerar. Men det hade kanske känts fräschare att förlägga verksamheten under Kulturhusets regim.
Allra helst hade jag velat att Stockholms fria teaterliv hade fått sin egen motsvarighet till MDT, som verkligen blivit ett lyckat koncept vad jag tycker mig förstå. En självständig och renodlad gästspelsscen dit alla med höga ambitioner och intressanta idéer är välkomna. Frågan är var en sådan motsvarighet skulle kunna förläggas. Finns det något intresse från de befintliga scenernas håll att starta en sådan verksamhet? Det är detta jag är nyfiken på. För om det finns det så undrar jag vad de väntar på. Bjud in oss scenlösa konstnärer för samtal och reflektion kring vilka behov som finns, och sätt igång och sök pengar för det. Jag och fler med mig är mer än villiga att bidra med idéer och arbetskraft till ett sådant initiativ. Men detta måste komma från de som idag sitter på scenerna. Eller är det så att det finns människor med ambitionen att bygga en helt ny teaterscen från grunden för detta syftes skull? Som har mod, ork och kraft? Och makt nog att övertyga vår regering om dess nödvändighet? Finns ni? Var är ni? Varför får vi inte prata med er?
Jag efterlyser härmed ett engagemang från samtliga av Stockholms teatrar för att en rimligare fördelning av stadens lokaler ska kunna träda i kraft. Jag skulle vilja föra en dialog med andra aktiva yrkesutövare i frågan, precis som jag och många med mig de senaste månaderna fört en dialog med Kulturförvaltningen om problemet. Jag söker med ljus och lykta efter individer och grupper som har makt och resurser nog att förändra den här situationen. För om vi inte godkänner att Stadsteatern tar på sig den här uppgiften, vem ska då göra det istället? Och vilka krav ska vi ställa på våra politiker? Var ska de här 4 miljonerna hamna egentligen?
Tills vidare är jag en av dem som kan ändå tänka mig att testa hur det är att jobba på Bryggan. Det kanske är lättköpt, men i min situation är det en otrolig möjlighet att få tillgång till en etablerad scen med en gigantisk marknadsföringsapparat där jag kan få fokusera på att skapa grejer jag rent konstnärligt kan stå för. Även om jag, som många andra, drömmer om att en dag få ha en egen scen att rå om, där jag kan sätta en egen agenda och slipper befatta mig med vare sig kulturimperialister eller giriga smådirektörer. Tills dess är jag utlämnad åt andras makt. Och drömmen om ett blomstrande fritt kulturliv i Stockholm känns fortfarande ganska långt borta.
Aurelia Le Huche
konstnärlig ledare PUMA scenkonstDNhttp://madeleinesjostedt.wordpress.com/
