PUMA scenkonst: januari 2011

måndag 17 januari 2011

Det surras en del...

om Kulturförvaltningens förslag för verksamhetsbidrag som klubbas igenom eller avslås i morgon 18/1 i Stadshuset. Främst handlar snacket om två fria grupper, Fri Teatern och BUS, som fått s.k. ombildningsstöd, vilket innebär att de i år får halverat stöd för att kunna lägga ner sin verksamhet, och nästa år inte kommer att få något stöd från Kulturförvaltningen. Skälen är flera enligt Madeleine Sjöstedt, som talar sig varm om att släppa in nya konstnärer på marknaden. Sånt blir man ju som ung skitfattig helt ostödd konstnär naturligtvis glad av att få höra. Men är det verkligen på det här sättet det ska gå till? Varför då, kan man ju fråga sig.
Jag lämnar över ordet till Daniela Kullman som formulerat det hela på ett i mitt tycke ypperligt sätt.

De som lever får se, i morgon klockan tre, när kulturnämnden haft sitt möte. Manifestationer till stöd för de två grupperna kommer att hållas utanför Stadshuset, där beslutsfattandet äger rum.

over and out
Aurelia

lördag 15 januari 2011

Den konstnärliga visionen

Vi slutar aldrig undersöka oss själva och vår omgivning.

Vi tänker inte kompromissa oss fram i vår konst.

Teatern är till för alla människor, att känna igen sig i och beröras av och vi tror på att söka uppriktigheten och innerligheten i teaterformen, utan att skrämmas av det smutsiga och fula. Vårt mål är att på scenen uppnå den punkt av total nakenhet som både kan framkalla smärta och lycka, vi vill att vår publik ska gå därifrån och se det vackra i det fula och det fula i det vackra. Vi eftersöker det allmänmänskliga, och tror inte på att kompromissa oss fram i vår jakt efter det. Att ta människan med alla sina fel och brister, vrida in och ut på oss själva och plocka fram allt det där som inte är riktigt okej att prata om, men som vi alla bär inom oss på ett eller annat sätt. Varför är det inte okej att prata om det?

Vad händer med oss om vi plötsligt inser att vi inte är ensamma om allt det där fula?

Får man rota i det underliggande hos en kvinnlig pedofil, som vi gjorde i uppsättningen av I stand before you naked? Eller vem lyssnar egentligen på en mördad prostituerads historia? Vi tycker att alla historier är viktiga, att allas historier ska få höras. Och är det inte just det som är scenkonstens uppgift, att berätta historier? Vi slutar aldrig undersöka oss själva och vår omgivning.

Att gestalta det vackra och sköna på en scen är lätt, skönhet uppmuntras. Att gestalta det fula är betydligt svårare. Vi tror inte på att nå ut till människor genom att trycka verkligheten i ansiktet på dem, inte i ordets rätta bemärkelse. Att vara naken på scenen behöver inte innebära att vara avklädd, en våldtäkt behöver inte vara autentisk för att nå fram. Vi söker oss fram genom olika medel för att återskapa, nå ut och få kontakt med publiken. Genom dockor, projektioner, ljudeffekter och tydliga scenografiska lösningar hittar vi vår egen estetik utan att dumförklara vår publik.

PUMA vill gärna värna om bredden i begreppet scenkonst och inte låsa oss till enbart skriven dramatik. Vi gillar att blanda konstformer, och att undersöka gränsland. I Moby Dick hade hela ensemblen bla i uppgift att spela musiken till föreställningen. Live, på alla möjliga olika instrument, blev musikspelandet plötsligt en skådespelaruppgift med ett mycket starkt symbolisk värde. I I stand before you naked blev manövrerandet av ljud och ljus något som gjordes av skådespelarna själva från scen, fullt synligt för att förstärka känslan av backstage, att maskineriet var öppet och blottlagt, också det naket och på så sätt både självständigt och utlämnat, precis som de roller som gestaltades på scenen.

Vi vill värna om scenkonstens unika kraft att finnas till bara här och nu. Det är live, och ögonblicket går aldrig att återskapa. Vi använder oss därför gärna av distansieringsmetoder och metagrepp när vi tycker att det är befogat och känns kul. I En midsommarnattsdröm blev den taffliga hantverkargruppen i skogen istället PUMA scenkonst, vilket lämnade plats både för självironisk humor, ett blottläggande av vår arbetsprocess samt för insikten av att detta händer här i denna stund, på riktigt. När teatern möter verklighetens här och nu så uppstår den där fantastiska känslan av förgänglighet som egentligen borde infinna sig i livet hela tiden.

Foto Elias Lindén

Den normkritiska visionen

Vi öppnar upp för kvinnliga scenkonstnärer och ger dem ett sammanhang att jobba i.

Vi söker nya möjligheter i konsten som är oberoende av genus.

Vi vill kunna använda oss av såväl nyskriven dramatik som klassisk utan att vara bundna kring kön i vårt gestaltande. Att sträva efter att göra teatern allmänmänsklig handlar också om att alla- oavsett kön, ålder, klasstillhörighet, eller etnicitet- kan sätta sig in i och förstå alla karaktärer utifrån sina egna erfarenheter och bakgrund, och på så sätt gestalta dem. Att undersöka en karaktär utifrån ett normkritiskt perspektiv kan leda till en ny förståelse som gör teatern och dess karaktärer tillgängliga för alla. Att kunna vara nyskapande i det sceniska arbetet öppnar upp för en diskussion kring vem som får figurera i arbetslivet och kan också vara ett sätt att förmedla historier som verkligen når ut till alla.

I vårt arbete med En midsommarnattsdröm hösten 2009 undersökte vi till exempel hur en 23-årig kvinna gestaltade kung Teseus. Hon arbetade då inte enbart med en ursprungskaraktär i hennes dubbla ålder och motsatta kön, utan också med en karaktär i en maktposition som hon själv aldrig varit i närheten av. Trots det kunde hon utan problem sätta sig in i och återberätta denna karaktärs historia.

I samma uppsättning lät vi de fyra ungdomarna Hermia, Helena, Demetrius, och Lysander byta roller med varandra flera gånger under pjäsens gång, detta genom det enkla greppet att låta dem byta T-shirts, på vilka karaktärernas namn stod, med varandra. Två kvinnliga och två manliga skådespelare spelade alla fyra rollerna, detta för att fördjupa förvirringen och blottlägga den grundläggande osäkerheten inför kärleken och ensamheten, som är lika för alla människor. Vi tror inte på type casting, vi vill inte begränsa oss i vårt undersökande utan istället skapa nya möjligheter i konsten som är oberoende av genus- då vi anser att denna möjlighet inte är tillräckligt aktuell i teatersverige idag.

Våren 2010 hade vi en drag-king workshop för alla kvinnliga PUMA-medlemmar. Vi utforskade kroppsspråk kopplat till olika tillskriva könsroller, samt skillnaderna mellan att agera objekt eller subjekt på scenen. Detta är något vi planerar att fortsätta arbeta med inom föreningen och som vi tror kan utveckla oss som konstnärer, samt främja vårt mål att ifrågasätta mönster inom scenkonsten såväl som i livet.

Det kan vara hämmande att fastna i traditionella roller, både för arbetsprocessen och i slutresultatet. Vi vill inte bara tänja på dessa gränser, vi vill bryta dem. Vi vill ge främst unga kvinnliga konstnärer ett sammanhang att arbeta i där de kan utvecklas och undersöka sitt skapande, både på scenen och i arbetet vid sidan av, som de kanske annars aldrig stöter på. Ett sammanhang där de är i en position som ger dem möjlighet att själva styra sitt eget skapande, en möjlighet som vi anser inte förunnas kvinnor i kultursektorn idag på samma sätt som det görs för män. Vi vill inte på något sätt utesluta män från denna arbetsprocess utan tror snarare att detta leder till en jämlik arbetsfördelning och ett jämlikt arbetsklimat som gynnar alla.

Foto Gustaf Johansson

Den kulturpolitiska visionen

Vi tror på att lekens och viljans kraft är större än ett utlåtande på ett papper.

Vi har en förbannad lust att förverkliga oss själva, och det vi tror är på riktigt.

PUMA skapades med en grundtanke: att vi ville skapa våra egna arbetstillfällen och kräva vår plats på scen och i offentlighetens ljus, hellre än att sitta och vänta på att bli "upptäckta". Vi tror på learning by doing och PUMA är vår plantskola där vi prövar våra vingar och utmanar varandra.

Vi vägrar sätta etiketter på oss själva och på det vi gör.

Vi vägrar låta någon annan sätta etiketter på oss och på det vi gör.

PUMA scenkonst består inte av amatörer, semiprofessionella eller professionella. PUMA scenkonst är en samling individer med vitt skilda erfarenheter av konst. Vi är inte en vara att bedöma på en marknad. Vi är konstnärer och vi har någonting att berätta. Vi tror att det genom ökad medvetenhet och ökat fokus på innovativt innehåll i konsten går att motverka kommersialism och elitism. Konsten måste vara fri. Inte bara från kommersialism och korrumption, utan även från hierarkiska system som bygger på inställningen att konst är något man kan tävla i.

För oss är det viktigt att vara oberoende av systemets givna mallar kring

vem som är konstnär

vem som får skriva historien

vem som får höras

vilka medel som är accepterade för att få ta plats

vem som har makt att definiera detta

Vi tror på ett kulturklimat med mångfald. Både i de konstnärliga yttringarna och i utbildningen av konstnärer. Vi vet att det finns många många sätt att utvecklas som konstnär och att Sverige är alltför fixerat vid endast ett fåtal snäva utbildningar istället för att öppna upp för fler möjligheter. Vi vill ha större resurser till unga ännu ej etablerade scenkonstnärer. Vi vill att de ska få vägledning och verktyg att förverkliga egna konstprojekt ute i verkliga livet och inte enbart inom skolans eller de större institutionernas skyddande murar. Vi tror på praktik och inte byråkrati.

PUMA är vårt sätt att ta saken i egna händer. I vår framtidsvision finns en del av PUMA som arbetar med just de här frågorna. Kanske i form av en tankesmedja, workshops, öppna debatter, men också genom ett faddersystem där mer etablerade konstnärer guidar mindre erfarna genom den djungel av system, frågor och funderingar som varje självständig konstnär måste gå igenom för att hitta frihet i sitt skapande.